Min och Kruts saga har tagit slut. Och vi fick inte det lyckliga slutet…
Den 24/2 somnade Krut in då smärtan blev för mycket för honom trots smärtstillande. Cystorna på prostatan gjorde ont. De satt med största sannolikhet på nerver. Han hade så ont i flera dagar. Så pass ont att han inte ens kom fram och hälsade på min kära vän Towe som var över för en vinkväll. Beslutet att låta Krut somna in var enkelt. Då han inte förtjänade att ha så ont. Men tomheten och saknaden knäcker mig. Det är nu jag upptäckt hur mycket Krut hjälpt mig i min egen smärta. Det var han som berättade för mig när det var dags att ta medicinen. Eller när jag behövde någon annan behandling för ryggen. Ett liv utan Farbror Blå känns inte rätt. Han har ju funnits där som en stöttepelare för mig. Och för barnen. Han har ju varit vid deras sida hela deras liv. Vi saknar dig Kruten! Du kommer alltid finnas kvar hos oss. 
Staffiefamily 
Kommentera