Kula har börjat med en katt och råtta lek ute. Så numera är det långlina och träning av koppel på/koppel av på promenaderna. Enligt mig är det helt oacceptabelt att inte komma in nära på en inkallning. Så kan man inte sköta sig, så får man inte vara helt lös. 
Efter dagishämtning så fick barnen vara med och köra hjärngympa med hundarna. Att gömma godis i ett lakan är en bra aktivitet för både hundar och barn. 
…Apan känner ingen. Var med om ett roligt möte idag. Efter en lättare misshandel hos naprapaten, så var jag snabbt in på ican och handlade. När jag ska kasta in påsen i bilen, så kommer det fram en ung blond tjej och frågar om det är jag som är Staffiefamily. Hon blev hysteriskt glad och gav oss massor med beröm. Jag vill träffa dig igen. Eftersom jag blev så förvånad över din lycka över att ha fått träffat mig. Jag bjuder gärna på fika och pojkarna utlovar en massa pussar. 
Jag är ju bortskämd med inte bara en utan två fantastiskt duktiga spårhundar. Ibland så undrar jag om kraven blir för höga. Vi har ju haft såna otroliga framgångar i spåret. Och faktiskt väldigt få motgångar.
Jag la varit spår åt dom igår. Kulas blev ca 850m och Kruts ca 550m. Och en liggtid på lite mer än 25 timmar. Den här säsongen har jag planerat att spåra utan blod. Så spåren är sk ”norska” spår.
Kula var först ut att spåra. Och satan i gatan så het han var. Vilket visade sig att det var färskt rådjursspår, då vi hittade flera färska högar med spillning i spåret. Så Kula spårade med en väldigt hög nos och kändes ”virrig”, då han växlade mellan sitt spår och rådjursspåren hela tiden. 
Krut blev tyvärr lite låg, då jag hade kvar en irritation från Kulas spår. Så han var väldigt långsam och sävlig i sitt spår. Så där får jag nog skylla mig själv lite. 
Enligt dogtrack så gick ju båda spåren suveränt. Men känslan var blähä. Hur mycket ska min känsla få spela in? För idag fick vi inte alls till den där ”vi” känslan i spåret. Och utan den så kändes spåren totalt värdelösa. Så hur mycket ska egentligen mina känslor spela in? Är det något att bry sig om egentligen?
Kruten fick gå årets första spår idag. Med en liggtid på 21 timmar och ca 700m långt. Man skulle kunna tro att vi aldrig haft någon vintervila. Då han bara tuffade på. Så sjukt jäkla nöjd med hans spår! 
Kula gick sitt andra spår för året. Han skötte sig galant. Dock så var han sjukt het i spåret. Nästan så att det blev jobbigt att bromsa. Men tempot kommer lägga sig. Vi har ju faktiskt haft vintervila. Hans spår blev bara 550m men med samma liggtid som Krut. Fast Kulas spår hade några riktigt svåra vinklar. Återgången fick han jobba en hel minut med. Innan han hade bestämt sig. 
Bara älskar Kulas reaktion när han hittar klöven. Han blir så hysteriskt glad. Så man börjar fnissa i ren glädje.
Nu är det ute på ssbtk! Kula 1a på viltspåret. Och Krut kom på en 4e plats på lydnaden. Det förvånade mig. Och gjorde mig väldigt stolt! Älskade Farbror Blå. Att det dessutom var en massa andra Garpenborgare med på listorna, gör ju att man kan sträcka på sig lite extra. Så himla stolt över att tillhöra Garpenborgsklanen! 
Träffade Kulas uppfödare Jonas en snabbis igår. Jonas stannade till i Hölö på vägen hem. Han är väldigt nöjd med Kulas utveckling. Och det var kul att få se systern Bea igen. Hon är ju så jäkla fin! 
Idag blev Kulas specialdesignade halsband klart. Och jösses så snyggt det blev! Min kära vän Anna har handsytt halsbanden. Helt otroligt vilket jobb hon gjort! Och det har varit fantastiskt roligt att fått följa med längs vägen. Att få se halsbanden ta färg och form. Nu väntar vi på att Kruts ska bli färdigt, så han också får vara mallig. 
Staffiefamily 